Io
Ios älsklingsplats är ovanpå fåtöljens ryggstöd. Där kan man med jämna mellanrum samla ihop så mycket vita katthår att man nästan skulle kunna spinna garn av det. Io har haft en ögoninfektion, det är därför hon har lite smuts kring ögonen, men vi tror att den är över nu. Söta lilla fluffiga katt!
Ziggy
Nu har Ziggy hunnit bli ungefär 8 månader. Han är en 4,4 kilo tung och stilig katt full av bus. Han gillar att plocka blommor från min Azalea, ligga bredvid oss i soffan när vi ser på tv, gräva upp jord ur blomkrukor, jaga Io genom hela lägenheten, sno små saker och springa i väg med dem, prata högt med oss, smaka på all sorts mat samt gosa i sängen på morgnarna. Ziggy ligger bredvid mig på morgnarna och spinner så gott och är så gosig att jag nästan alltid kliver upp en halvtimme senare än jag tänkt.
Lilla fluff
Io är som ett fluffigt pälsmoln att klappa, hon är så go. Nu har hon vant sig vid Ziggy. Jag tror hon tycker det är riktigt roligt att ha fått en kompis att busa med. Än så länge sover de inte intill varandra men Ziggy kryper närmare och närmare och de sover i alla fall i sängen på nätterna bägge två nu. De första nätterna Ziggy var här ville inte Io sova i sängen som hon brukar, det kändes som om hon protesterade mot nykomlingen genom att sova i fåtöljen i vardagsrummet. Det känns fint att hon är sig själv igen.
Hej Ziggy!
För snart en vecka sedan flyttade Ziggy in hos oss! Han är ungefär 17 veckor gammal nu och han hittades i ett stall när han bara var några veckor gammal och lämnades därefter in till Örebro Katthem. Ziggy har bott i två olika jourhem innan han kom till oss och han var ganska skygg till att börja med. När vi hälsade på honom i jourhemmet gömde han sig under en byrå och fräste åt mig men efter en stund satt han i mitt knä och spann. Första dygnet här hemma gömde han sig på en massa bra ställen och ville inte så gärna komma fram. Io morrade och fräste åt Ziggy och visade tydligt att hon tyckte att han var en inkräktare, men det uppstod inga slagsmål. Nu leker de tillsammans och jagar varandra runt i lägenheten. Visserligen biter Io Ziggy så han piper emellanåt, men det är på lek och han tassar till henne om igen för han gillar att bli jagad och att jaga. Söta lilla kattunge!
Du kommer alltid bo i mitt hjärta!
Örebro, september 2012. Bilden är tagen dagen innan Grace somnade in.
Örebro, juni 2012.
Böda, Öland, 2010.
Kalmar, 2009.
Kalmar, 2006.
Kalmar, 2005.
Kalmar, 2005.
Hudiksvall, 1996.
Vår älskade Grace finns inte mer
”Men hon levde ett långt & lyckligt liv & var så himla glad, nyfiken & sällskaplig hela vägen trots att hon var gammal och trött mot slutet.”
Erika
”Fina Grace – jag minns henne så väl från Kalmartiden och när vi var hundvakt till henne, alltid glad och som en valp fast hon då redan var närmare tio år.”
Pernilla
”Jag brottades med henne i Umeå när hon var valp. Jag vet inte om jag eller Grace hade roligast… Fint minne.”
Jörgen
”Fina Grace. Sitter med tårarna rinnande utefter kinderna. Hur kan man känna så för en hund som man inte träffat på så länge…”
Christian H, som jag skaffade Grace tillsammans med.
Grace älskade att sova i sängen eller ovanpå ens mage när man låg i soffan. Hon lade sig gärna ovanpå en om man låg på golvet och stretchade efter en löprunda. Grace var otroligt matglad och när hon var liten åt hon upp två nybakade limpor som jag lämnat på köksbänken när jag gått ut. Hon satte även i sig nästan 2 kg Frolic vid ett och samma tillfälle. Christian hittade henne pustande på golvet när han kom hem. En gång bet hon sönder en bok om valpuppfostran som jag lånat av en bekants mamma, det var bara att köpa en ny bok och spara den trasiga som ett roligt minne. Grace har åkt kanot, linbana, motorbåt, tåg, buss, massor av bil och till och med en liten tur i en ryggsäck på min rygg medan jag cyklade en gång när hon var valp. Första sommaren var vi ute väldigt mycket Grace och jag. Vi promenerade runt en sjö i Umeå och vad som tog oss 45 minuter när hon blivit unghund tog oss fyra timmar när hon var valp. Jag läste senare att en valp endast ska gå 1,5 kilometer, eller något såndant, per dag. Men vi tog de lugnt de fem kilometerna runt sjön, vi stannade och sov bland annat. Vi badade och Grace tyckte det var läskigt och klängde sig fast på min rygg. ”Vad synd att hon inte blir en badhund” tänkte jag och sen tänkte jag att det inte gjorde något för hon var så bra och underbar som hon var. Sommaren därefter badade Grace som bara den, hon älskade att simma och att fånga vågskvalpet. Badgladare hund får man nog leta efter. Vid ett tillfälle lekte hon med vågskvalp i en hel timme. När vi badade på norra Öland när Grace var sisådär fem år gammal var vågorna så höga att hon försvann under dem emellanåt men hon tyckte det var lika roligt ändå. Grace tyckte också det var väldigt roligt att fånga snöbollar. Varje vinter lekte vi ”Fånga snöboll” och hon kastade sig högt upp i luften för att fånga. Vi har haft det så bra ihop. Jag har fått så mycket kärlek och har fått ge så mycket kärlek. Grace är bland det bästa som hänt mig. Jag är ledsen och kommer alltid att sakna henne men jag kommer också alltid vara glad över att ha fått vara hennes matte. Älskade Grace!
Den 19 september somnade vår älskade Grace in i en ålder av 16 år och fem månader. Två dagar innan kissade hon ganska stora mängder blod. Detta samt alla ålderskrämpor som blivit allt svårare de sista månaderna gjorde att vi var tvungna att fatta beslutet att låta Grace somna in. I december 2011 var vi hos veterinären för att förvissa oss om att Grace inte mådde dåligt av sina ålderskrämpor. Veterinären sade då att Grace var en frisk men mycket gammal hund och att ålderskrämporna, precis som vi också tyckte, inte var så allvarliga att hon led något särskilt av dem. Men om Grace skulle drabbas av någon sjukdom skulle den dock inte behandlas utan då var det dags att ta adjö.
Men det var inget lätt beslut att ta. Förmiddagen Grace skulle få somna in var fruktansvärd. Vi kände en sådan enorm sorg och vi grät floder Christian och jag. Vi gav Grace stekt rostbiff att äta och sedan åkte vi till djursjukhuset som ligger vid en äng, i ett industriområde i utkanten av staden. Grace och jag promenerade på ängen medan Christian betalade och sedan kom han ut och sa att vi kunde stanna ute tills vi blev inropade. Grace nosade i gräset och solen sken. Efter ungefär tio minuter vinkade en djurskötare in oss. Vi behövde inte gå genom entrén, det fanns en dörr som ledde direkt in i rummet vi skulle vara i, något som kändes som en liten lättnad. Vi tog med Grace bädd in och hon fick lägga sig och vi klappade henne medan djurskötaren och veterinären hälsade på henne. Grace som alltid var så snäll slickade på durskötarens händer, liksom pysslade om.
När veterinären försökte sätta infarten som avlivningsmedlet skulle sprutas in genom gläfste Grace till och blev orolig. Det kändes inte alls bra. Jag hade velat att Grace inte skulle uppleva något som helst obehag i den stunden. Veterinären beslöt dock ganska snart att avbryta detta och söva Grace med en spruta i låret först, en spruta som inte kändes mycket alls, och därefter sätta infarten. Jag trodde att man alltid sövde hunden innan avlivining, eftersom jag läst att man brukar göra så. Förklaringen till att de inte gjorde det var att det kan ta lite längre tid innan avlivningsmedlet verkar samt att vissa hundar kan få ryckningar i kroppen och ge i från sig tunga suckar efter att döden inträffat om de blivit sövda innan, och att djurägarna brukar tycka detta är väldigt otäckt. Men vi skrämdes inte av det, och i Grace fall uppstod endast några små ytliga muskelryckningar i bakkroppen. Det allra viktigaste för mig var att Grace inte skulle uppleva den här stunden som skrämmande. Christian tror inte att obehaget med infarten var så stort att Grace lade någon större vikt vid det. Jag hoppas verkligen att hon inte gjorde det. Åh min älskade, älskade Grace! Min lilla valp, min träningskompis, min väktare, min skyddsling, min lekkamrat, min gosehund som sov i sängen tills det inte var möjligt för att hon inte längre kunde hålla tätt, min kamrat, min skyddsling. Jag kommer alltid att älska dig! Du kommer alltid, alltid bo i mitt hjärta. Den dagen jag dör hoppas jag vi ses igen.
Älskade, älskade hund
Här står min vackra Grace på stugans altan och tittar på mig med sina snälla ögon. Hon är 16 år och fyra månader nu, vilket är otroligt gammalt för en stor hund. Hon är trött, sover mycket och har blivit svag i sina ben. Men hon har kvar sin enorma livsglädje, även om lågan inte brinner lika starkt som när hon var ung, och vill vara med när det händer något. Promenaderna blir mycket korta nu för hon orkar inte gå så långt men hon älskar att nosa efter andra hundar på gatorna i stan och att gå på gräsmattorna på Hallbäcken. Hon kommer inte att leva nästa sommar, jag vet inte om hon kommer att leva om två månader. Vi har haft det så fint i hop och delat så många år. Mitt hjärta kommer att gå sönder den dagen hon slutar att andas.
Äng i staden
Regnet öser ner och det blåser. I dag skall det regna lika mycket som det annars gör under hela juni månad läste jag i Nerikes Allehanda. Så bra att Christian och jag tog en riktigt lång promenad i går och hade med oss kameran. Vi såg två små måsungar som var så himla söta. Jag har aldrig sett sådana förut, trots att jag är uppvuxen vid havet. Den ena av dessa två plockade med en lång pinne och först trodde vi att den hade en extremt lång näbb. Sedan kröp de in under en järngrind som vetter mot en skola. Jag antar att det finns ett bo någonstans inne på skolgården. Vi fann även en liten äng med lupiner alldeles i utkanten av staden. Den var inte större än ett stort vardagsrum men oh så vacker. Grace fick gå en kortare promenad innan vi gav oss ut eftersom hon inte orkar gå särskilt långt nu när hon är så gammal.
Det stör mig inte alls att det regnar i dag för jag har massor med bilder att jobba med. Det är riktigt mysigt att sitta här inne i lägenheten och redigera bilder medan det regnar i sidled utanför fönstret.
Alltså, den här kattens ögon
En dag förra veckan när Io och jag satt på balkongen fick hon syn på en duva uppe vid taknocken. Hennes ögon blev stora som tefat och jag skyndade mig att ta en bild med mobilkameran. Ios ögon växer verkligen när hon ser en fågel eller något annat spännande!
Gosedjuren
Allra oftast när jag vaknar ligger Io bredvid mig och sover. Christian har gått till jobbet och eftersom jag är arbetslös sover jag lite längre, och någon gång emellanåt mycket längre. Det är lätt att ligga kvar och dra sig när man har en gosekatt bredvid sig.
Grace sover väldigt länge om morgnarna numer. Jag kliver alltid upp före henne, hur länge jag än sover. Det är tröttande att vara gammal så hon behöver sova mycket.
Io har en egen vattenskål och hon kan även dricka ur Grace skål om hon vill men vattenkannan verkar ändå vara favoriten.
Nu är det långhelg mina vänner! Ha det så gott så ses vi när det blir vardag igen!
Kram!
Sockersöt katt med rysliga sommarvanor
Lilla söta Io. Jag undrar hur många timmar hon sover under en dag? Ganska många. Och hon verkar nöjd med det. Sover på nätterna gör hon också, hon är ingen bråkig katt som håller en vaken. När vi är i stugan på landet är hon däremot ute hela nätterna och släpar med sig halva möss upp till loftet där vi sover. Dessa små läckerheter hittar vi på morgonen när vi vaknat och man vet aldrig hur många de är förrän man tittat efter ordentligt. Vid ett tillfälle hade Io placerat fem stycken avkapade möss ungefär en och en halv meter från våra fötter. Det låter riktigt otäckt när man beskriver det så här. Det är som att hon vill säga ”Titta vad duktig jag är!” Jag tycker synd om mössen men håller med om att hon är bra på att jaga.
Hundfödelsedagskalas och vårtecken
Våren är på gång på Hallbäcken.
Io är ständigt på sin vakt. Azlan är både intressant och läskig.
Io och Tuffe lekte som bara den när Io var ett år gammal. Nu när hon snart är tre är hon lite mer fundersam och smyger mest på honom.
Kära, älskade Grace fyllde 16 år i lördags och fick öppna ett paket som innehöll korvbitar och så fick hon en smaskig födelsedagsmiddag med mer korv och extra god hundmat.
En mycket gammal hund som stulit den yngre hundens bädd.
Azlan utanför stallet.
Promenad på gärdet.
Azlan nere vid sjön på söndagsmorgonen.
I helgen var vi djurvakter i Nilsby eftersom Christians föräldrar åkt på en kort semester. Vi har promenerat med hundarna, fotograferat vårtecken, firat Grace 16-årsdag, matat fåren och hästarna, sett på film och tagit det lugnt. Tänk att min älskade, fina Grace har blivit så gammal!
Det kändes bra att vara på landet och pyssla om alla djur och få något annat att tänka på nu när operationen närmar sig med stormsteg. Om det dröjer mellan inläggen ett tag framöver så beror det på operationen, bara så ni vet kära läsare.
Salander och Blomkvist
Salander, aka Loppan.
Blomkvist, aka Blomman. Foto: Christian Brun.
I påsk har vi varit hos Christians föräldrar och haft det lugnt och skönt på landet. Vi åkte på konstrunda och vi åt en massa god påskmat. Och så träffade vi C och C’s goa norska skogskatter Salander och Blomkvist som var på besök hos Christians föräldrar. Blomkvist gömde sig mest bakom kökssoffan och elementet men Christian lyckades fotografera honom ändå.
Katt i närbild
Häromdagen fotograferade jag Io med makroobjektivet. Det var inte helt lätt för så fort någon av oss rörde sig det minsta lilla försvann skärpan som jag ställt in, det objektivet är nämligen jättekänsligt för lägesändringar när det gäller skärpan. Jag kan inte flytta mig ens en halv millimeter utan att förlora fokus.
Fläcken i ögat är inte medfödd. Jag undrar lite hur en sån bara kan uppstå? Och om det bara är färgpigment eller något annat?
Februarihelg
Visten är täckt av blank skridskois.
Gräset är så grönt så det ser ut som om det är sommar.
Grace och jag på väg till stugan.
Välbehövlig vilar efter promenaden.
Azlan vill väldigt gärna att Grace ska vakna och busa med honom.
Azlan tittar hungrigt på när Grace äter.
I helgen var vi hos Christians föräldrar och hälsade på eftersom hans mamma fyllde år. Vi åt tårta, solade, promenerade och njöt av lantluften.
Tidningspapperslampa
Rislampa, tidningspapper och decoupagelim.
Io dricker akvarellvatten.
Det regnar, regnar, regnar och jag har inte riktigt vetat vad jag skulle hitta på i dag. I eftermiddag satte jag i gång och klistrade bitar av tidningspapper på en rislampa som jag länge funderat på att försöka göra något av. Innan jag kom på att jag skulle göra detta målade jag lite akvarellfärg på lampan men det blev inget vidare. Io drack av det färgade vattnet och såg så rolig ut så jag var tvungen ta en bild innan jag täckte över glaset. Det är kanske inte så nyttigt att dricka färgpigment.
Grattis på födelsedagen Christian!
Frukostbrickan är dukad och redo att bäras ut.
En nyvaken, ganska trött och förkyld Christian.
”Ja, det var den här!” Olle Ljungströms bok ”Jag är både listig och stark”.
Och så fick han en bok som är 113 år gammal. ”Hundra år i ord och bild” av A. Hasselgren.
- Hm. Kan jag hitta på något med det här papperet tro?
- Jag kan försöka krypa in i det.
- Sådär! Nu har jag slagit in mig själv! Fin present va!?
- Kan jag få en av de där smörgåsarna. Snälla. Snälla. Snääääälla!
I dag fyller Christian år och födelsedagen inleddes som vanligt med frukost på sängen. Det är en finfin tradition som Christian haft med sig hemifrån. Grace och Io var med och gratulerade på sina alldeles egna vis.
Söndagmorgon
När jag gick och lade mig sent i lördagskväll bestämde jag mig för att sova riktigt länge på söndagmorgon, så jag stängde av alla telefoner och tänkte att det spelar ingen roll om jag sover halva dagen. Jag vaknade halvnio och tänkte att jag inte alls behövde kliva upp så jag låg kvar och läste i Rickard Wolffs självbiografi Riktikitavi och fotade lite med mobilen. Jag har inte läst så många sidor i boken ännu men den verkar riktigt bra. Det är en sån där bok man helst bara vill fortsätta och fortsätta att läsa. Men efter att Io anfallit mina tår och sedan lagt sig hos mig för att sova, blev jag så trött så jag somnade om och sov till halv elva. Det känns fantastiskt bra att riktigt sova ut då och då.
Köksfönstret har blivit fint
I torsdags hittade jag krukor i rost på Almstedts blommor vid Stortorget. Det var precis vad jag letade efter och de kostade endast 20 kr styck, vilket är ett riktigt fyndpris. Jag hade även tänkt köpa blommor på Almstedts, men de löser inte in blomstercheckar från Euroflorist. Så jag gick till Grön Miljö som ligger på vägen till sjukhuset och där hittade jag fina ”Plättar i luften” som passar bra i krukorna. När vi flyttade från Kalmar fick jag ett kuvert med blomstercheckar av skolan jag jobbade på och det tycker jag är en finfin present. Jag ska nog köpa lite tulpaner framöver, såna där annorlunda, snygga sorter. Det blir fint att ställa i en vas på bordet på Christians födelsedag.
Köksassistent
I går bakade jag igen, 27 stycken rågbullar blev det. På köksbordet hade jag min vita, fluffiga köksassistent Io som höll ett vakande öga på mig medan jag hällde mjöl i degmaskinen som vevade deg på diskbänken. Sickna långa morrhår assistenten har!
Lilla valp
Grace, 1996, några månader gammal.
Grace, 1999, 3 år.
Grace, 2012, snart 16 år.
Jag hittade foton på Grace som valp när jag packade upp efter flytten. Här kan ni se hur mörk Grace var i ansiktet när hon var liten. Det känns verkligen som om det är länge sedan jag och min dåvarande sambo hämtade hem den lilla underbara valpen. Det är så mycket som hänt sedan dess och 16 år är ju ganska lång tid. Men ändå är minnet av när jag och CH hämtade Grace så färskt i minnet. Första gången jag såg Grace var när vi gick in i en affär som sålde konstnärsartiklar för att det satt en lapp med texten ”Valpar till salu” på dörren. Tjejen som sålde färg och penslar hade en kompis som fött upp en kull med dalmatinervalpar och det var några av dessa som visades i butiken. Vi gick in och tittade och blev alldeles bedårade. Valparna, som var 14 veckor gamla, fanns i butikens fikarum med ett galler i dörren emellan dem och oss. Den valp som först kom fram till gallret och nosade på mig var en liten brunprickig hona som heter Grace. Efter någon dag åkte vi hem till uppfödaren, Charlotte, och tittade på valparna igen. Vi hade svårt att bestämma oss och vi valde mellan Grace och en svartprickig hane som hette Anthony. Vi var så i valet och kvalet så Charlotte tog med sig båda valparna till veterinären den dagen vi skulle få vår valp. Valpen skulle nämligen veterinärbesiktigas precis innan överlämningen. Charlotte började med att släppa ut Anthony ur bilen medan Grace satt kvar hos sin mamma. Anthony gav sig ut på en liten promenad men han ville inte gärna vara hos oss, gick mest runt och nosade. Vi lockade och lockade men fick inte riktigt någon kontakt med honom. Grace satt i bilen och skällde under tiden, hon försökte trycka sig ut mellan fönstret och hundgallret och brydde sig inte om sin mamma. Charlotte lyfte in Anthony i bilen och släppte ut Grace och hon ville vara hos oss hela tiden, hon var nyfiken på oss och glad och kontaktsökande och vi kände att det är klart det är Grace som ska bo hos oss. Även om vi funderat på att välja Grace hela tiden så var det hon som slutligen valde oss. Älskade, älskade Grace.
Kamouflerad hund
Grace på gården utanför G o B’s hus. Här är hon verkligen kamouflerad. Kanske härstammar Dalmatinern, som är en mycket gammal ras, från trakter där det inte var så mycket snö.
På väg till vår stuga.
Blickar ut över visten.
Tuggar på träd.
Det syns att Grace är snart 16 år. Pälsen runt ögonen har grånat. Just här ser hon lite butter ut, hon tyckte det var lite kallt.
I helgen var vi på Hallbäcken och hälsade på. Vi tog en promenad och hundarna fick springa lösa. Grace tyckte det var roligt men hon var mycket trött efteråt. I går sov hon nästan hela dagen. Det är inte så konstigt, Grace är ju snart 112 människoår.
Älskade Grace
Vi firade julafton i Nilsby i år och Gunnel och Björn hade köpt varsit paket till Grace och Azlan. Det var verkligen bra för vi hade helt glömt bort det. Grace har alltid älskat att öppna paket. När hon var ung och skulle behöva vara ensam hemma några timmar brukade vi ge henne en tom toarulle med invikta kanter och något gott gömt i. I bland har vi gömt sådana så hon fått leta i lägenheten. Det var ett bra tag sedan nu, så nästa tomma toarulle ska jag fylla med godis och gömma så hon får leta.
Det är flera i vår närhet som påpekat att Grace verkar ha många ålderskrämpor, och några kvinnor på stan har frågat om jag sett att hunden haltar, och de har nog undrat om hon lider. Jag tycker inte det har verkat så men det är svårt veta, jag vill ju liksom inte se hur hon förändras och bryts ner och anpassar mig hela tiden efter hennes mående. Så vi beställde en tid hos en veterinär för att få en bedömning av Grace hälsotillstånd. Grace gick runt i undersökningsrummet utan koppel och veterinären kände på lederna och tittade i munnen och lyssnade på hjärtat. Hon sa att Grace förmodligen har ont när hon lägger sig ned men att hon inte har ständig värk. Hon tycker Grace är en frisk men mycket gammal hund med en del ålderskrämpor. Hon är verkligen gammal med sina 15 år och snart nio månader. Det här att hon gör sina behov inne och därför får ha blöja på sig tror veterinären är mer jobbigt för oss än för Grace. Det tror jag med för Grace är inte generad och hon försöker inte ta av sig blöjbyxorna. Hon är van att ha byxor när hon löper dessutom. Veterinären sade att Grace inte lider och att hon mår bra så länge vi anpassar oss efter henne och går lagom långa promenader. Det kändes verkligen bra att höra.
Jag var så ledsen för någon vecka sedan för Grace var så trött och sov så mycket samt halkade på golvet flera gånger om dagen, och tog sig inte upp. Nu är hon mycket piggare. Jag tror att flytten tog hårt på vår gamla hund och att det tog ett bra tag för henne att ta igen sig.
Veterinären sa att det kan tillstöta något när som helst, till exempel att njurarna lägger av eller något annat åldersrelaterat och då ska vi inte tveka utan låta Grace somna in. Det är svårt till och med att skriva det men det är ju en sak vi måste acceptera. Livet är inte oändligt, hur gärna man än skulle vilja att det vore så.
Älskade hund
Jag köpte hem två Hortensior till festen i lördags. Här är en av dem med Grace i bakgrunden. Hortensian är verkligen en vacker blomma.
Kväll i pastell
Det har varit otroligt varmt de senaste dagarna. I går var det 21 grader klockan sju på kvällen! Det måste vara ovanligt för att vara mitten av maj!? I tisdags tog vi med kameran ut på promenad. Bilden av mig bland påskliljorna har Christian tagit.
